Inte bara tjo och tjim

Emil har en allvarlig sida också bland alla skratt och bus. Idag var han för första gången på länge riktigt ledsen när jag lämnade på dagis. Han hade varit ledsen en stor del av morgonen, troligtvis delvis pga att han vaknade en timme tidigare än vanligt. Hur som helst var han superglad när han blev hämtad. Han såg oss på långt håll och sprang med oss längst staketet till förskolan. När han satt sig i vagnen för hemfärd och vi kommit ett stycke sade han med klar, tydlig men sorgsen röst: Jag blev jätteledsen när pappa gick ifrån mej. Jag frågade om han menade tidigare imorse och fick en dyster nickning tillbaka. Det kom han verkligen ihåg. Inte mycket att göra än att krama om hinom och säga att jag förstår att han blev ledsen... Barn är väldigt mycket människor även när de "bara" är 3 år, fantastiskt!